En Timme Natt

Text: Göran Fröst

Du sitter väl inte och sover? Det är det inte tid till. Det är mörkt nu. Borta är dagens störande buller av ljus. Nu glider den mörka luften ner i lungorna med utvilat syre, en tyngd, vänlighet.. för med sig energi att sätta ditt väsen i rörelse. Nu är tid att vända din vakenhet inåt att skåda ditt väsens djup, att skapa. Din blick är fri att skåda det som vi alla längtar efter att se. Se oss själva skapande, gudalika, som vi är egentligen.

En timme natt,
jag ger dig en timme natt,
jag ger dig frid, frihet
jag ger dig dina drömmar

Klangen tar mörkret i handen och de leder varandra mot gränslösheten. Det mörka rummet har inget slut, ingen början, inga gränser inga punkter, inga himlar inga hav. Det mörka rummet är böjligt och formbart för dig och mig, vi kan vistas i samma mörka rum i samma ögonblick på samma plats men evigheter ifrån varandra.

Jag drömde en gång en sån där dröm, en sån där alldeles perfekt underbar dröm, en dröm skapad i ett ögonblick av alla mina önskningars uppfyllande, en dröm som jag nu inte längre kan minnas, men det känns ändå som att den är närmare nu här i mörkret i ensamheten

Vi längtar alla tillbaka till en ljuv dröm vi inte minns.

Jag vaknade inatt, jag tror jag hade drömt den igen. Drömmen, jag tror att jag drömt den ett par gånger förut. Jag vet inte vad den handlar om…bara att när jag vaknar är jag uppfylld av en sådan fullkomlig lycka och frid med mig själv.

Jag stiger upp och går runt i lägenheten i mörkret letandes efter spår av drömmen. Drömmens närvaro är så stark att den tycks fylla mörkret omkring mig med en bottenlös värme, jag vadar runt i varmt mörker. Finns där en lukt? Eller en ton? En klang?

Jag går runt i min tvåa. Klockan är halv två på natten. Runt går det inte att gå. Jag vandrar egentligen fram och tillbaka från köket till hallen vidare in i vardagsrummet, tillbaka till hallen in i sovrummet tillbaka till hallen och så där håller jag på. Det är alldeles underbart.

Borta är dagens visuella shabloner,
Borta är dagens ljus som fjättrar kropp och sinne vid en spänd förväntan inför stordåd som aldrig kommer, på stela ben stapplar jag fram i krampaktigt sökande efter originalitet någonstans i den upplysta vanligheten

Mörkret öppnar våra ögon att se inåt, komma närmare oss själva. Vi kan samla de trasor av ande som driver planlöst i vårt inre. I själens mörka bråddjup döljer sig vår musik, i mörkret förmår vi höra den. Mörkret är en fristad för våra tankar, en förlösare, en scen för våra själars många hemliga ansikten.

Vet våra hjärtan om att vi drömmer, vet hjärtat av nattens mörker. Hjärtat lever sitt rytmiskt pulserande liv i vårt inre mörker. Vårt livs mörka centrum.

Ur djupen ropar vi till oss själva i hopp om att vi någon gång ska lyssna.

Och om vi verkligen gör det, om vi verkligen lyssnar så kan vi höra allt vårt ljus där mitt i vårt mörker.